Efter en helhjärtad arbetsinsats har vi i Svensk Handkirurgisk Förening fått en ny hemsida. Såväl innehåll som layout har vidareutvecklats för att möta nya krav. Eftersom sidan är vårt ansikte utåt och forum är vi naturligtvis tacksamma för synpunkter på och bidrag till dess innehåll.

Detta nya avsnitt "Ordföranden har ordet" kan närmast jämföras med ledaren i en tidning och således vara ordförandens möjlighet att kommunicera framför allt med föreningens medlemmar. Det pågående styrelsearbetet och ställningstagande i enskilda viktiga frågor kan belysas. Ambitionen är att skriva två till tre "ledare" per år.

Den delvis nya styrelsen, som tillsattes vid senaste årsmötet i Göteborg, har under det gångna året haft regelbundna styrelsemöten per telefon. I samband med ett lunch till lunch-möte i våras inventerades och prioriterades frågor, som vi fann viktiga för föreningen och vårt arbete. T ex prioriterades läkarna specialistutbildning samt strukturen för de medicinska specialiteterna, omarbetning av hemsidan, vidareutveckling av diagnosboken, SK-kurser och samarbetet med den Skandinaviska Handkirurgiska Föreningen. Arbetet har i vissa avseenden varit intensivt och resultaten kommer att redovisas i samband med det kommande årsmötet vid riksstämman 1/12 -05.

Beträffande läkarnas specialistutbildning och strukturen för de medicinska specialiteterna har vi efter det senaste utredningsförslaget (L. Persson, dec -04) fått tillfälle att såväl i remissvar som genom egna initiativ, samtal, besök etc, framfört våra synpunkter. Vi menar att man i såväl den föregående som i den senare utredningen inte har beaktat den handkirurgiska specialitetens särskilda förutsättningar och behov. Vidare har vi har funnit att förslagen i allra högsta grad skadar den högspecialiserade handkirurgiska specialitetens möjligheter att bedriva kvalificerad vård och forskning. Likaledes anser vi att man inte har beaktat könsperspektivet.

Kortfattat har vi framfört ett antal argument mot den föreslagna långa utbildningstiden samt argumenterat mot att "kvitta" handkirurgisk utbildningstid mot handkirurgisk forskningstid. Vidare har vi understrukit det unika med den handkirurgiska specialiteten, såsom varande universitetsspecialitet (jämför neuro- och thoraxkirurgi), behovet av en samlad bred kompetens så att vi på klinikerna kan klara samtliga typer av sjukdomar och skador.
Handkirurgi är en samhällsekonomiskt mycket viktig verksamhet vars organisation används såsom ett internationellt föredöme, inte minst inom FESSH. Vi har tydligt markerat att den handkirurgiska specialiteten även i framtiden skall vara en egen basspecialitet.

Vi har fått stor förståelse för våra synpunkter såväl inom Läkarsällskapet som Läkarförbundet. Vidare har även Kommun- och Landstingsförbundet liksom Socialdepartementet och Socialutskottet lyssnat på våra argument. I samband med det kommande årsmötet kommer jag att mer detaljerat redogöra för diskussionerna.

Vi är en liten förening med få medlemmar men vi har mycket som förenar oss. Det är viktigt att vi samtliga hjälps åt med att utveckla vårt arbete. Ett sätt kan vara att aktivt deltaga i riksstämman och vid vårt årsmöte.

Vi ses där,

Sven Abrahamsson
Ordförande, SHF

Regeringens beslut leder till en försämrad handsjukvård.

2006-02-26

Vi ser en tydlig risk att omhändertagandet av handens skador och sjukdomar på sikt kommer att försämras. Det skrev Sven Abrahamsson, ordförande i Svensk Handkirurgisk Förening, med anledning av regeringens beslut om att handkirurgi skall bli en grenspecialitet till ortopedi (Dagens Medicin, nr. 7, 2006).

Regeringen har beslutat att 62 läkarspecialiteter skall reduceras till 31 bas-, 23 gren- och 2 tilläggsspecialiteter. Detta medför att utbildningstiden för en specialist tillhörande en grenspecialitet förlängs med ca tre år, eftersom fullvärdig specialistkompetens även krävs i en basspecialitet. En bredare kompetens för läkare inom akutsjukvården och en internationell anpassning har varit argument som framförts för reformen.

Beslutet har fattats trots intensiv kritik från såväl många enskilda specialitetsföreningar som kirurgrådet, representerande de opererande specialiteterna och den anestesiologiska specialiteten. Kraftfulla och välgrundade argument har framförts. Möjligheten att rekrytera lämplig individ för specialistutbildning försämras. Att upprätthålla kirurgisk kompetens inom flera områden är omöjligt. I ett yrkeslivsperspektiv reducerar vi den aktiva tiden för kirurgerna och skapar ökade kostnader för samhället.

Med denna bakgrund är det förvånansvärt att socialministern Ylva Johansson i sin debattartikel i Dagens Medicin (Nr 1-3, 2006) uttrycker övertygelsen att vården, genom beslutet, kommer att förses med specialistläkare av hög kvalitet och behålla svensk sjukvård i ”absolut världsklass”. Särskilt besvärande förefaller ambitionen att en och samma individ förväntas aktivt klara såväl den breda (i vissa fall angränsande specialitet) såsom den högspecialiserade vården. För att klara dagens högt specialiserade sjukvård finns ingen praktisk möjlighet att bibehålla kompetensen inom två specialiteter. Inom flertalet kirurgiska specialiteter är det redan idag omöjligt att behärska samtliga ingrepp. För att höja kvaliteten ”specialtränas” många blivande specialister för vissa typer av ingrepp vid internationellt välrenommerade centra. Denna subspecialisering har tillkommit som ett logiskt resultat av den medicinska utvecklingen och för att kunna erbjuda patienten bästa möjliga vård och säkerhet.

För att motverka den faktiskt förlängda utbildningstiden och dess effekt på forskning föreslår regeringen att grenspecialiseringen skall påbörjas i ett mycket tidigt skede av utbildningen, dvs. redan under pågående basutbildning. Vidare skall det vara möjligt att ”kvitta” klinisk tid under specialistutbildningen mot tid för forskning. Dessa förslag innebär emellertid att den faktiska träningstiden, såväl inom bas- som grenspecialiteterna minskar, vilket missgynnar både utveckling och kvalitet inom båda specialiteterna. Detta förhållande är särskilt tydligt för utpräglade universitetsspecialiteter, såsom hand-, plastik, neuro- och thoraxkirurgi, där bästa tänkbara specialistkompetens alltid eftersträvas.

Handkirurgin är unik, eftersom specialiteten kräver betydande kompetens inom såväl plastik-, neuro- och kärlkirurgi som ortopedi. För att den handkirurgiska specialisten skall kunna handlägga omfattande skador och speciella sjukdomar på handen (amputationsskador, missbildningar, etc.) krävs utbildning och kompetens inom samtliga dessa områden. Detta förhållande är internationellt uppmärksammat och ett föredöme. En koppling av den handkirurgiska specialiteten till en enskild basspecialitet (den ortopediska) är således mycket olycklig.

Utbildningskravet för blivande handkirurgiska specialister blir omfattande, eftersom en reduktion av utbildningstiden inte är möjlig. Den förlängda utbildningstiden gör att specialiteten blir mindre attraktiv. Vi mister intresserade och kompetenta handkirurger ”på vägen”, särskilt kvinnor och kolleger med preklinisk forskar- eller plastikkirurgisk bakgrund. En ensidig koppling till en basspecialitet medför en risk för snedrekrytering av blivande specialister, vilket missgynnar behovet av bred kompetens och äventyrar den framtida kvaliteten på handkirurgisk vård.

Vi känner också en stor oro över den långa utbildningstidens konsekvenser för den handkirurgiska forskningen. Våra kliniska framgångar hänger till stor del samman med vår ”prekliniska” experimentella forskning och som en konsekvens av ovanstående förslag, kommer dessa möjligheter väsentligen att försvinna. Redan idag är det få läkare som disputerar på prekliniska institutioner eller kombinerar sin kliniska verksamhet med experimentell forskning. Beslutet medför att denna olyckliga utveckling kommer att accelerera, trots att övergripande forskning betonas av sjukvård, akademi och anslagsgivare.

Ur ett ekonomiskt perspektiv innebär de förlängda utbildningarna kraftiga kostnadsökningar för samhället. Specifikt för den handkirurgiska specialiteten gäller att en tredjedel av alla arbetsskador drabbar handen och 90 % av våra vuxna patienter är yrkesverksamma. Ett kompetent omhändertagande av skador och sjukdomar på handen är således, även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, av mycket stort värde.

Vi som är kliniskt och forskningsverksamma inom den Handkirurgiska specialiteten beklagar att regeringen genom ovanstående beslut påtagligt försämrar framtida möjligheter att bedriva högkvalificerad vård. Vi förvånas över att regeringen i sin iver att bredda kompetensen inom länssjukvården även inkluderar högspecialiserad vård vid universitetssjukhusen. I ett internationellt perspektiv har såväl svensk handkirurgisk verksamhet, som utbildning och forskning inom specialiteten tidigare tjänat som ett föredöme. Vi menar att specialistreformen allvarligt kommer att skada denna bild av svensk handkirurgi. Vi ser en tydlig risk att omhändertagandet av handens skador och sjukdomar på sikt kommer att försämras.

Sven Abrahamsson

Ordf. Svensk Handkirurgisk Förening

för

Svensk Handkirurgisk Förening

Verksamhetscheferna vid de Handkirurgiska klinikerna

Akademiska företrädare inom Handkirurgi

050530

Assistent Ulrika Axelsson-Jonsson

Socialdepartementet

103 33 Stockholm

Bästa Ulrika !

Vi skriver till Dig för att fästa Din och Dina kollegers uppmärksamhet på tidigare icke uppmärksammade konsekvenser av den föreslagna specialistutbildningen och indelningen.

Vi har i en tidigare skrivelse, 20020920, belyst positiva delar av utbildningsförslaget, men också framfört tydliga invändningar mot den nya indelningen i bas- och grenspecialiteter. Vi vill med detta brev ytterligare förtydliga och komplettera våra synpunkter.

Våra invändningar mot den nya indelningen i bas- och grenspecialiteter är särskilt viktiga att beakta då vi representerar opererande specialiteter. Förutom teoretisk kunskap inom våra specialiteter ställs stora krav på praktiskt kompetens. En sådan uppnås genom en kombination av fallenhet och idog träning, men förloras snabbt vid bristande underhåll. För att klara dagens högt specialiserade sjukvård finns ingen praktisk möjlighet för en specialistkompetent läkare att behärska två specialiteter. Inom flertalet specialiteter är det dessutom omöjligt att behärska samtliga ingrepp. Denna subspecialisering har således tillkommit som ett logiskt resultat av utvecklingen och för att erbjuda patienten bästa möjliga vård och säkerhet.

Ovanstående förhållanden medför att när den utbildade dubbelspecialisten har tillräcklig erfarenhet för att vara bakjour inom sitt specialområde har vederbörande förlorat så mycket av sin bas- kirurgiska (allmänkirurgiska eller ortopediska) kompetens att han/hon inte längre är kompetent som bakjour inom den specialiteten. Om man trots detta hävdar att vederbörande skall ingå i sambakjourslinje innebär detta en kraftig kvalitetssänkning och naturligtvis en uttalad fara för patientsäkerheten. Kan vi tillåta oss att utsätta våra patienter för denna risk och är vi villiga att ta den ?

Inom flertalet opererande specialiteter föreligger stora svårigheter med att erbjuda egna blivande specialister, ST- läkare, tillräcklig kirurgisk träning. Inte sällan saknar de tillräcklig praktisk färdighet inom delar av sin utbildning vid tiden för specialistexamen. Att ytterligare späda ut möjligheten till kirurgisk träning för dessa blivande specialister genom att utöka utbildningen för andra får naturligtvis konsekvenser för såväl kvalitet som ekonomi. Idag finns inte personella eller ekonomiska resurser vare sig inom de allmänt kirurgiska eller ortopediska specialiteterna att klara denna utökade efterfrågan.

Den faktiska utbildningstiden för blivande specialister inom de opererande specialiteterna är således idag redan betydligt längre än vad som tidigare ansågs vara ”normalt”. För att uppnå bakjours kompetens krävs dessutom flera års ytterligare träning. Det ”biologiska fönstret”, dvs. den tidsrymd då läkaren har tillräcklig kompetens för att klara samtliga avancerade ingrepp inom sin specialitet och är tillräckligt ung för att orka med det krävande arbetet, minskar kraftigt. Därtill skall man notera att medelåldern för ungdomar som påbörjar sina medicinska studier idag är betydligt högre än för ett antal år sedan.

Att med denna bakgrund överväga ytterligare förlängning av utbildningstiden genom att avkräva flertalet blivande specialister dubbel utbildning förfaller inte välgrundat. Beaktar man då även att tiden för forskarutbildning och familjebildning själ utrymme inom det ”biologiska fönstret” framstår det klart att vi kommer att ”utbilda oss” till en framtida kompetens- och kapacitetsbrist på kirurger.

För att reducera utbildningstidens längd har den senaste utredaren pekat på möjliga synergieffekter mellan kliniskt- och forskningsarbete och föreslagit ”kvittning” av tid mellan klinik och forskning. Emellertid innebär detta förslag naturligtvis att den faktiska träningstiden för arbete med klinik eller forskning inom den egna specialiteten reduceras, vilket inte är särskilt gynnsamt för vare sig kvalitet eller utveckling.
Dessa förhållanden är särskilt tydliga för utpräglade universitetsspecialiteter, såsom hand- och plastikkirurgi samt neuro- och thoraxkirurgi, där bästa tänkbara specialistkompetens alltid och generell kompetens aldrig gäller.

Med den föreslagna förlängda utbildningstiden följer att de s.k. ”grenspecialiteterna” blir mindre attraktiva. De kommer att förlora intresserade och kompetenta blivande kirurger. Detta gäller särskilt kvinnor (40% av vissa specialiteters ST- läkare) samt kolleger med ”preklinisk” forskarbakgrund, som utgör en viktig rekryteringsbas för flera av dessa specialiteter. Priset blir i dubbel bemärkelse mycket högt.

Naturligtvis medför den förlängda utbildningstiden också att huvudmannen belastas med ökade kostnader. Tre års extra utbildning per specialist motsvarar en kostnadsökning, för enbart lön med sociala avgifter och exklusive kostnader för mentor, 1.8 milj. kronor. Inom enbart de urologiska och de handkirurgiska specialiteterna har vi för närvarande 80 resp. 20 specialister, vilket motsvarar en total merkostnad om 180 miljoner kronor. Denna summa kan exempelvis jämföras med 18 miljoner kronor, som är den årliga statliga satsningen på Sk-kurser för blivande ST- läkare. Läkarnas intresseföreningar har under många år förgäves försökt övertyga staten om ytterligare medel, då utbudet av kurser är kraftigt underdimensionerade.

Bästa tänkbara specialistkompetens, ett korrekt utnyttjande av kompetenser och en rimlig utbildningstid är således även ur ett ekonomiskt perspektiv mycket viktigt för samhället. Emellertid motsäger dessa förhållanden inte att man i viss mån sörjer för en breddökning av ST- utbildningen och samordnar vissa delar av grundutbildningen.

Således skulle man kunna återinföra en obligatorisk två års bas tjänstgöring inom allmän kirurgi/ortopedi för blivande kirurgiska specialister. På så vis bidrager man till att säkra bredden på utbildningen och fördelar jourbördan vid de mindre sjukhusen i landet.

En sådan basutbildning skulle även kunna innehålla andra utbildningsmoment. Med kurser inom anestesiologi, trauma, ledarskap, etik, grundläggande forskningsmetodologi, ekonomi etc. skulle dagens, i viss mån bristande grundutbildning, kompletteras och i större utsträckning harmoniseras med den europeiska utbildningen av kirurger.

Vi hoppas att Du har förståelse för våra synpunkter och är beredd att värna om den unika specialistkompetensen vid våra kliniker. Våra representanter träffar Dig gärna för att diskutera vår specifika situation.

För kirurgrådet genom

Sven Abrahamsson

Ordf. Svensk Handkirurgisk Förening

Peter Ekman

Ordf. Svensk Urologisk Förening

Slopa kravet på dubbelkompetens -
i den framtida handkirurgiska läkarutbildningen

Beslutet

Trots massiv kritik bl.a. av många specialiteter (inklusive handkirurgi), kirurgföreningarnas intresseorganisation Kirurgrådet och Svenska Läkarförbundet (SLF) beslöt vår förra regering att förändra indelningen av specialiteterna och reformera läkarutbildningen med giltighet från. den 1 juli 2006.

Beslutet innebar att specialiteterna indelades i så kallade bas- och gren specialiteter. För att få specialistkompetens i en gren specialitet krävdes utöver den egna utbildningen även kompetens i en bas specialitet. Till exempel för att få kompetens i handkirurgi måste man genomföra en komplett ortoped utbildning och för att specialisera sig till plastik- eller kärlkirurg eller urolog en komplett utbildning i allmän kirurgi. I ett slag förlängdes utbildningen för många av de 23 nya gren specialiteterna med 3-4 år. Reformen omfattade endast utbildningsgången och påverkade inte specialiteternas suveränitet, dvs samtliga specialiteter var fortfarande själständiga och inte i något avseende kopplade till basspecialiteterna.

Orsakerna till att man genomförde reformen var inte helt tydliga, men önskemål om att organisera utbildningen efter Europeiskt mönster (vilket inte finns) och bredda tillgången på jourhavande läkare framfördes.

Kompetensförlust

Beaktande att 2/3 av handkirurgerna i dag är dubbelkompetenta, så torde väl denna reform inte ha så stor betydelse för vår framtida verksamhet vid våra kliniker? Jo, konsekvenserna är betydande för vår högspecialiserade verksamhet emedan kravet innebär att vi inte kan rekrytera kolleger med annan inriktning än ortopedi. Kompetensen vid våra kliniker måste vara mixad av såväl ”hårda” som ”mjuka” kirurger. Vissa specialister har ett ortopediskt emedan andra har ett plastikkirurgsikt intresse. Det är just denna mix av kompetenser som utgör grunden för våra kliniker samt specialitet och även har tjänat som förebild internationellt.

Rekryteringssvårigheter

Den förlängda utbildningstiden motverkar även den våra möjligheter att fritt rekrytera framtida medarbetare. Kvinnor och läkare med forskarbakgrund blir mindre benägna att söka sig till oss, den aktiva tiden för bakjourskompetenta handkirurger minskar och det blir betydligt svårare att planera verksamheten med 8 - 9 års framförhållning. Intresset att därutöver, som doktorand bedriva forskning i ytterligare fyra år mattas betydligt.

Läkarbrist och ekonomi förvärras

Betraktar man dessutom rådande brist på såväl läkare som ekonomi förefaller reformen tydligt motverka sitt eget syfte. I stället för att utbilda oss till en kvalitativ och kvantitativ brist borde vi faktiskt utbilda specialist kompetenser snarast möjligt. Jourläkarfrågan löses genom geografisk koncentration av specialistberedskap och införandet av akutläkare för den breda vården.

Specialister och inte generalister – ett enat Kirurgråd

Intressant nog så delar såväl Svensk Ortopedisk Förening och Svensk Allmänkirurgisk Förening våra åsikter. Redan idag finns otillräckligt med utbildningskapacitet (patienter att operera) vid deras kliniker och de liksom vi ser inte något värde i att framtida specialistläkare skall utbilda sig till något som de aldrig senare avser att ägna sig åt. Vi behöver specialister och inte generalister. Detta borde vara en självklarhet, inte minst för universitetsspecialiteter som handkirurgi. Vi har således ett enat Kirurgiskt råd som delar våra åsikter och stöder oss i vårt arbete att slopa kravet på dubbelkompetens i vår utbildning, vilket även gäller för de övriga kirurgiska grenspecialiteterna urologi, plastik- och kärlkirurgi.

Åtgärder - den nya målbeskrivningen

Under de senaste åren har vi från Svensk Handkirurgisk Föreningen (SHF) enträget framfört våra åsikter till regionerna, läkarförbundet, läkarsällskapet, socialstyrelsen, landstingsförbundet, socialutskottet och socialdepartementet och skrivit debattartiklar för att få en förändring till stånd. Under det senaste året har vi, liksom övriga specialiteter och i Socialstyrelsens regi, arbetat fram en målbeskrivning för den framtida handkirurgiska utbildningen. Vi har i denna tydliggjort våra behov och kompetenskrav, emedan vi mot direktiven, inte har inkluderat kravet på basutbildning i ortopedi. Vi anser det vara tillfyllest med en kortare sidoutbildning i ämnet.

Socialstyrelsens ansvar

Socialstyrelsen arbetar efter regeringens direktiv och har till uppgift att tillse patienternas och sjukvårdens behov. Rimligtvis borde då Socialstyrelsen värna för en organisation och utbildning som stödjer detta.

Utökat politiskt och professionellt stöd – en ljusning

Under den senaste månaden har vi sett en tydlig förändring av uppslutningen kring våra krav. Intresse finns numera i socialutskottet och hos socialministerns sakkunnige, som vi representanter för de fyra kirurgiska specialiteterna nyligen uppvaktade. Dessutom har läkarsällskapets och läkarförbundets styrelser nyligen beslutat aktivt stödja oss och gemensamt med oss verka för ett slopande av dubbelkompetenskravet för blivande hand- plastik- och kärlkirurger samt urologer genom nuvarande regering.

Det är min stora förhoppning att vi snarast får en förändring till stånd, så att vi kan fortsätta med den hitintills så framgångsrika medicinska utvecklingen i Sverige – inte minst den internationellt välrenommerade handkirurgiska.

Socialminister Ylva Johansson

Socialdepartementet

Nationella rådet

Socialstyrelsen

Omprövning av beslut angående den handkirurgiska specialiteten

Regeringen har fattat beslut om ändrad indelning av läkarspecialiteterna. Indelningen träder i kraft den 1 juli 2006 och får direkta konsekvenser för utbildningsgång och kompetens inom flertalet specialiteter.

Enligt den nya indelningen kommer Handkirurgiska specialiteten att vara en gren till bas specialiteten Ortopedi. Beslutet är synnerligen olyckligt, eftersom det motverkar våra möjligheter att garantera den framtida kompetensen inom Handkirurgi och att erbjuda patienterna en vårdkvalitet på samma höga nivå som idag.

Handkirurgi är en utpräglad universitetsspecialitet. Våra specialister handlägger ovanliga sjukdomstillstånd och komplexa skador i handen (amputationsskador, missbildningar, etc.). Klinikerna är lokaliserade enbart till universitetssjukhusen. Högspecialiserad verksamhet, som bl.a. innefattar mikrokirurgiska ingrepp, skall särskiljas från basal kirurgi på handen. Den sistnämnda kirurgin omfattar vanliga och enkla tillstånd i handen och handläggs av ortopeder vid samtliga ortopedkliniker i landet.

Handkirurgin är unik, eftersom specialiteten kräver betydande kompetens inom såväl plastik-, neuro-, kärl- och mikrokirurgi som ortopedi. Det är därför viktigt att det vid handkirurgiska kliniker finns kirurger med antingen en ”mjuk” (nerv , kärl, hud) eller ”hård” (skelett) bakgrund. Klinikerna behöver sålunda rekrytera medarbetare med olika profiler. Denna rekryteringsmöjlighet finns idag för handkirurgiska verksamhetschefer, men kommer efter den nya indelningen helt att försvinna. I förlängningen medför detta att våra högt specialiserade och unikt sammansatta kliniker försvinner och därmed alla möjligheter att ge sjuka och skadade patienter högspecialiserad vård av högsta kvalitet. Risken är stor att utvecklingen inom ämnesområdet också kommer att stagnera.

Plastikkirurgi är till handkirurgi en mycket närstående specialitet. Internationellt förekommer inte sällan att plastikkirurger även har en handkirurgisk kompetens. Vid två av universitetssjukhusen i Sverige bildar de hand- och plastikkirurgiska enheterna gemensamma kliniker. Blivande medarbetare med plastikkirurgisk profil rekryteras dessutom av och till handkirurgin. Regeringens beslut, med handkirurgi som gren till ortopedi och plastikkirurgi som gren till allmän kirurgi, medför att utbyten och rekryteringsmöjligheter helt försvinner. Möjligheten att kombinera utbildningarna i Sverige (15 års utbildning) kommer helt att försvinna, vilket inte på något sätt gynnar ett framtida internationellt utbyte eller främjar kompetensen vid handkirurgiska kliniker.

I rapporten ”Läkarnas specialistutbildning och strukturen för medicinska specialiteter – en översyn” (Artikelnr. 2003-107-1) har Socialstyrelsen i en tabellöversikt (s. 74-75) angivit den Handkirurgiska specialiteten som gren till den Ortopediska. Emellertid har man i den associerade texten har tydligt skrivit att vår specialitet även kan vara gren till kirurgi (s.77). Anledningen till denna formulering har varit just att reducera vissa av ovanstående för vår specialitet och patientomhändertagandet mycket negativa konsekvenser. I regeringens beslut har denna formulering och möjlighet helt förbisetts.

För att bibehålla vår unika profil med mycket hög och specialiserad kompetens vid handkirurgiska kliniker i landet kan vi inte göra avkall på våra nuvarande utbildningskrav. Detta innebär att vi inte kommer att kunna ”kvitta” handkirurgisk utbildningstid mot forskning eller reducera kraven på randutbildning, vilket medför en långt mer omfattande utbildningstid än vad som tidigare spekulerats. I det förstnämnda fallet kan man överväga en reduktion av klinisk utbildning (kvittning) enbart inom bas specialiteten, men detta medför att kompetensen inom bas specialiteten inte blir fullvärdig. I det sistnämnda fallet skulle en reduktion av utbildningstiden vara möjlig om randutbildningen för blivande handkirurger i sin helhet stämmer överens med den för blivande ortopeder. Detta är dock inte fallet.

Beaktat ovanstående synpunkter och de, som svensk Handkirurgisk Förening tidigare har presenterat för socialdepartementet samt berörda remissinstanser och indirekt genom Kirurg Rådet och redovisat i Dagens Medicin (s. 33, Del 1, Nr 7, 2006), beklagar vi att socialdepartementet inte först lät specialiteterna formulera sina kompetenskrav/behov och med ledning av resultaten därefter samordnade utbildningarna och indelade specialiteterna. Nu valde man dessvärre det omvända förfaringssättet, vilket med för mycket olyckliga konsekvenser för vår specialitet och deletärt för patientomhändertagandet.

Svensk Handkirurgisk Förening vädjar till regeringen att undanta den Handkirurgiska specialiteten från beslutet om den nya specialistindelningen så att vi även i framtiden kan behålla våra särskilda kompetenser och vår unika specialitet, vilket är av oerhörd betydelse för behandlingen av patienterna. Den Handkirurgiska specialiteten är idag, i likhet med Thorax- och Neurokirurgi, en utpräglad bas specialitet vid våra universitetssjukhus. Om specialiteten inte förblir en bas specialitet måste framtida handkirurgiska specialister åtminstone kunna utbildas med endera Ortopedi eller Allmän Kirurgi som bas.

Vi vädjar till regeringen att Nationella Rådet snarast får i uppdrag att prioritera och skyndsamt handlägga vårt ärende så att vi inom specialiteten får möjlighet att genomföra vårt målbeskrivningsarbete inom givna tidsramar.

Sven Abrahamsson

Ordf. Svensk Handkirurgisk Förening

För

Svensk Handkirurgisk Förening

Verksamheterna vid de Handkirurgiska klinikerna

Akademiska företrädarna inom handkirurgi

Slopa kravet på dubbelkompetens -
i den framtida handkirurgiska läkarutbildningen

Beslutet

Kompetensförlust

Rekryteringssvårigheter

Läkarbrist och ekonomi förvärras

Specialister och inte generalister – ett enat Kirurgråd

Åtgärder - den nya målbeskrivningen

Socialstyrelsens ansvar

Utökat politiskt och professionellt stöd – en ljusning

Sidan ändrad: 2008-03-29 18:49